Efter lite påtryckningar är det väl dags att skriva några rader om då Seth kom till världen och förgyllde vår tillvaro!

 

 

Allt började lördagnatt eller söndagmorgon blir de då jag precis skulle till att somna där vid tre, där och då från ingenstans började värkarna komma med kraft redan från början. Klev upp igen och började vandra här i huset, osäkert på om det verkligen var dags eller om det skulle gå över. Skulle ju på överburenhetskontroll söndagmorgon så jag tänkte att jag avvaktar till vi ska dit. Men det avtog aldrig och bara på en halvtimme kändes dom mer så jag ringde till förlossningen och hörde mig för lite. Jag förklarade hur det kändes och medans jag pratade med barnmorskan fick jag andas genom en värk så hon föreslog att vi skulle komma upp. Sagt och gjort, en timme efter första känningen så satt vi i bilen påväg mot sunderbyn. Väl inne vart vi uppkopplade mot en CTG och dom konstaterade att jag hade rätt så täta värkar och att jag var öppen två cm. Fick sitta i badet två timmar innan jag kände att det inte hjälpte nå mer utan fick komma in på vår förlossningssal istället. 

 

 

 

Då klockan är 08.00 får jag peta i mig några tuggor av frukosten, ligger och andas in lustgas och försöker tänka på något annat mellan värkarna fram till ca. 11.15 då kommer dom med förslag om olika smärtlindringar så vi kommer överens om kvaddlar. Kvaddlarna gjorde så ont så ont och hjälpte inte ett skit så jag ligger och vill bara ge upp, värkarna och smärtan är det värsta jag varit med om. Sen 11.30 tar dom hål på hinnan och vattnet går. Och jag som skulle kämpa in i de sista och skulle försöka undvika EDA men när klockan är 14.00 och jag har så ont, ett enormt tryck neråt och inget händer så kommer narkosläkaren in och ger mig sprutan.

Vilken lättnad och för första gången på flera timmar kan jag äntligen andas och pusta ut en stund, till och med hinna blunda en stund mellan värkarna.

 

Jag har gått från att vara öppen 6 cm till 9 men där är det stopp i flera timmar.. inget händer och trycket är tillbaka och med ännu mer styrka så klockan 18.00 kopplas dropp in för att skynda på processen lite. Får feber och känner mig borta, hör knappt vad som sägs omkring mig då jag är helt inne på att få det överstökat. 

Till slut börjar de hända grejer och 20.15 får jag äntligen börja krysta!!

 

 

 

Jag ligger tyst och väntar på skriket från bebisen men inget kommer.. 

Ser Eriks blick och han ber mig att inte kolla ner, vilket jag så klart gör ändå.

Han är blå i ansiktet, dom gör mun mot mun metoden och försöker få igång andningen och helt plötsligt så ser jag att dom kollar på varandra, säger åt Erik att följa med och dom springer iväg. Får panik, är tyst, ingen säger något. En av kvinnorna i rummet ringer till barnintensiven dit Erik, Seth och barnmorskan är påväg - "sjukt barn påväg så var beredd" Jag ligger fortfarande kvar, dom som finns kvar i rummet intygar om att allt är bra men att Seth förmodligen kommer få spendera natten på intensiven. Nu i efterhand när jag tänker tillbaka så hamnade jag nog i lätt chock, hann aldrig uppfatta vad som hände, hann inte hålla han eller se på han innan dom sprang iväg så jag bara kände lättnad över att han var ute och att jag inte hade ont längre. Jag var lugn, sannsad och hade stängt av allt känslomässigt! För tänk om jag inte får hålla han? tänk om han inte överlever? tankarna svävade iväg men jag var tyst och höll god min.